lillajags

Idag fick jag ett mail av en vän som jag tyvärr inte har så stor kontakt med längre...
När vi umgicks hände det som absolut inte får hända, deras ofödda barn dog i fullgången tid.
När beskedet kom satte jag mig ner och bara grät, jag var helt förtvivlad och sen blev jag skitskraj för att träffa de nyblivna föräldrarna.. Jag kunde inte förstå hur jag skulle göra, vad jag skulle säga och hur jag skulle bemöta dessa två efter att de kommit hem från sjukhuset.
Men med hjälp av Stora han bestämde vi oss för att bara gå dit.. Ville de inte släppa in oss, fine, då skulle vi komma tillbaka, men det blev verkligen inte så...
Vi fick stora famnen när vi kom och vi satt och pratade med dom i flera timmar. Ibland satt vi alla fyra och grät, och ibland skrattade vi åt något... Vi pratade om allt, vi frågade om allt och vi ältade allt...

En dag, någon vecka senare, åkte jag upp med en liter jorgubbar och en halv liter glass, för det va en strålande, jättevarm dag ute, och jag tyckte att de skulle få smaka på sommaren de oxå..

Nu va det här flera år sedan och vi har, som jag sagt, inte längre den tighta kontakten längre som vi hade... 
MEN så idag hade det kommit ett mail till mig som värmde hela min kropp.

Min vän har själv en vän som precis har mist ett barn på samma sätt, och nu ville hon tacka mig för allt jag gjort... Lite frågande läste jag vidare, för jag undrar vad jag hade gjort egentligen... Jag hade ju bara varit jag... Jag hade ju bara försökt att försöka styra in dom på lite "verklighet" (om det nu går att fungera i en så konstig verklighet som de försatts i).
Jag kunde bland annat läsa i brevet:
"tack också för jordgubbarna som ju faktiskt blev de enda den sommaren"

Ibland kan det vara svårt att bemöta folk, och ibland blir det inte alls som man tänkt sig, men det gäller att inte ge upp, och ibland är det bara att visa att man finns till.
Puss och kram Lilla jag